13. Kan det vara en alien?

Det händer märkliga saker. Mycket märkliga. Jag la tillbaka en bit sockerkringla jag hade i handen idag. ... Jo, jag sa att Jag. La tillbaka. En bit. Sockerkringla. Men fatta! Det är fredag. Jag kan äta sockerkringlor om jag vill. Men jag v i l l e inte. Jag var inte sugen. Mamma mia, nästan lite läskigt. Och det slutar inte där. Just nu: Familjen äter fredagssnacks. Mamman tar inget ur skålarna. Inte för att hon bestämt sig för att inte äta onyttigheter, hon har inte sagt nåt om snacks, det är ingen sötsak, och framför allt är det fredag och tillåtet att äta vad som helst, utan för att hon inte är sugen. Hon har inte ens tagit fram cashewnötterna som är så goda. Så olikt henne. Kan det vara en alien som tagit över hennes kropp? Mer troligt än att hon inte vill ha.

 

Jag köpte en latte på stammisbageriet efter lunchen idag, på disken låg smakprover av sockerkringlor, som jag vet är jättegoda. Medan jag väntade på mitt kaffe tittade jag på de sockriga, mjuka nybakade bitarna, tänkte mm va gott till kaffet och tog en bit, men innan jag stoppade den i munnen kände jag nä, jag vill inte ha och la tillbaka den. Så gör man ju egentligen inte, lägger tillbaka smakprover, men jag blev så paff så det bara blev så. Helt nytt beteende för mig. Fortfarande förvånad över händelsen.

 

Annars är jag igång med app-träningen nu, ska träna fem-sex gånger i veckan. Det är väldigt enkla övningar i början där man tränar magen på djupet och jag känner att mina förtvinade muskler får jobba och att det var länge sen de gjorde det...

 

Har inte sagt nåt om promenader än, tar ju det här i små steg, men i helgen tänkte jag promenera ändå. Längtar faktiskt efter det. Det händer märkliga saker...

 



Att jag inte ville ha en sån här...



...kan bero på en sån här.

Tack alla ni söta för bloggkommentarer, så roligt och peppande! Blir så glad att ni läser. Verkligen en morot! (Och en liten piska. Det är bra.)

12. Hör ni hur det pyser?

Pschhhh... Hör ni hur det pyser? Luften har börjat gå ur badbollen. Den har redan blivit tre centimeter mindre. Jamen det är ju helt storartat! På en och en halv vecka. (Och har gått ner mer än 2 kg, måste jag ju tillägga, fast det inte är vikten det är fokus på här.) Heja mig! Jaja, det är lättast i början, det är roligast, mest motiverad, nyhetens behag, blir tuffare sen, lång väg kvar, etc etc, vet jag väl tråkmånsar, men just nu är det kanonbra!


Bäva fettceller!

Hade en fastedag igår, gick bra, men hungrig på eftermiddan och när det äntligen var dags för min middagsgröt kände jag mig som en knarkare som skakande skulle ta sin fix... Totalt fokus på gröten, stör mig inte, jag ska äta havregrynsgröt. Inget får komma emellan mig och gröten, undan familjemedlemmar, jag ska tugga havregryn. Och sen, lugn och fridfull, nöjd och belåten, hög på kolhydrater. Nu treåringar och sjuåringar och fyrtioåringar är jag kontaktbar igen, var det nån som ville nåt?


Så. Nu tar vi oss an resterande 18 centimeter! Bäva fettceller, jag ska förgöra er, en efter en. 

11. Måste vila lite först bara

Satt igång nya telefonen. Check.

Installerat MammaMage-appen. Check.

Läst på om appen och träningen. Check.

Sen blev jag så trött, så trött av att läsa om transversus  och rectus abdominis så jag måste vila en stund... Men dan är inte slut än, klockan är bara 21.45, eoooner av tid att träna på.

Klockan är nu 22.42 och jag har hållit mitt löfte.Tränat. Check. Dutti kicka! 

10. Det går bra

Nu har jag varit igång en vecka. Alltså, jag har ätit lite två dagar, det är vad jag har gjort. Det har gått bra. Jag har också låtit bli sötsaker från måndag fram till fredageftermiddag, en större bedrift för mig, som bara blev. Det gick också bra. I helgen har jag ätit som vanligt och en del sött, men inte alls lika mycket som vanligt, jag har inte varit lika sugen. Mindre hungrig och mindre sötsugen, det är stora framsteg i min badbollsvärld.

 

Det enda jag hade bestämt mig för var att klara de två fastedagarna (jaja, åsså magappen, vet vet) och för mig har det varit lättare att avstå choklad och annat när det inte varit förbjudet, jag får ta om jag vill, då har det inte varit nån kamp. Jag kan ta det sen. Om jag vill. Det finns kvar, inte så att jag måste låta bli allt gott i tjugo veckor. Och äter jag en bulle så har jag inte förstört nåt, det är inte kört då och ingen idé att fortsätta, som jag känt när jag följt andra metoder.

 

Jag har fått provsvaren och blodsocker och blodfetter med olika kolesterolvärden och triglycerider var normala och inom alla normalintervall. Bra, bra.

 

I fredags blev jag uppringd av en friskvårdslots, jag hann inte tacka nej, utan de hann före. Det gör ingenting, det var en så trevlig kille så. Jag sa att jag skulle promenera 2-3 gånger i veckan med siktet inställt på att börja jogga. Och så råkade jag visst också säga att jag bokat in promenadtillfällena som träningstider i min almanacka och att jag kommit överens med en kompis om att promenera tillsammans (kan man säga att vi har fast vi har inte bestämt nåt än). Det var ju inte helt sant, men det ska bli. Han sa att jag lät motiverad och verkade ha tänkt igenom det här. Jajamensan! Han ringer igen och frågar hur det går om nån månad.

 

Nästa vecka gäller:

5+2

Inga sötsaker måndag-torsdag

APPEN! Lovar.

Ska sätta igång nya telefonen idag. Eller ikväll. Senast imorgon.

9. Jättekonstigt

Det här är jättekonstigt. Jag har inget sötsug. Jag. Har. Inget. Sötsug. Jag som söker sockerkickar nästan 24 timmar om dygnet låter kardemmummakransen (som jag älskar!) passera vid fikabordet utan minsta kamp. Fast det är fredag och jag får äta. Vad är det här? Fattar ingenting. En helt ny upplevelse.

8. Ta en rädisa så känns det bättre

Igång! Med att tömma luften ur badbollen. Igår var första dagen med 500 kalorier i 5+2-dieten. Jag skulle skriva om det igårkväll, men jag sov hela kvällen... Vet inte om det hade med det låga energiintaget att göra, men jag var så trött, så trött. Somnade när jag nattade barn, inget ovanligt, men sov länge där och sen bara vinglade jag in till min egen säng och sov och sov och sov.

Men annars gick det bra! En knäckebrödskiva med skinka till frukost, färdig potatis- och purjosoppa till lunch, rädisor och gurka på eftemiddagen och havregrynsgröt med mjölk till middag. Innan lunch vid halv tolv var jag tokhungrig. Satt på ett möte och när det var slut lutade jag mig över bordet mot min kollega som också hade en inte-äta-dag och viskade - Jag är jättehungrig! och han svarade - Jag med! Sen när han äntligen skulle få äta spillde han ut hälften av sin mat i diskhon stackarn. Jag kände mig närapå svimfärdig när jag skulle värma min soppa, så jag förstår om han var så darrig så han tappade maten. Det förvånade mig, för jag brukar inte äta särskilt mycket till frukost annars heller när jag jobbar. Jag äter en skiva bröd och en liten drickyoghurt i bilen under mina 50 minuter långa resa till jobbet. Sen äter jag sällan nåt mer före lunch när jag är på jobbet.



Om de är starka blir man lätt besviken.

Två timmar efter soppan var jag hungrig igen, höll ut en timme till, sen började jag knapra på mina rädisor som jag så förutseende inhandlat på lunchen. Till min stora besvikelse var de jättestarka och inte alls goda. Buhuhu... Gick in till min hungriga kollega med min kopp inte så goda rädisor för att trösta honom lite. Ta en rädisa sa jag generöst, jag tror han blev glad, för han åt flera stycken fast de var så starka och dessutom både den lilla rottråden och den gröna pluppen där blasten suttit. Han var nog mycket hungrig. Det var jag med och längtade mycket efter min middagsgröt och när jag väl fick den njöt jag innerligt av varenda sked. Tror väl aldrig jag uppskattat gröt så mycket.

Klarade dagen bra, fullt hanterbart, blev hjälpt av att jag sov mig igenom hela kvällen. Så skönt att veta att det är bara en dag. En dag klarar jag. Imorgon är allt som vanligt igen. När jag kört andra metoder har jag i och för sig fått äta mer, men det har varit trist och tråkigt utan slut, harva på vareviga dag in till tidens ände typ.

Sen var det ju det här med mammamage-appen också, skulle ju börja med träningen igår var det sagt, men det har jag inte gjort... (Det beror faktiskt på att min telefon med appen i gått sönder för att jag tappat den på ett metalltrappsteg så att skärmen sprack och efter ett tag gick det inte ens att svara i telefonen och att jag nu har min gamla värdotelefon som inte förmår uppbringa lagringsutrymme för appen fast jag knappt har nånting i den och min nya telefon som jag köpt och fick för en vecka sen fortfarande ligger oupppackad. Säger ju det, är så trött och energilös så jag inte ens orkar sätta igång en ny telefon fast den är gul som en sol och jättefin. Det här låter som Min hund åt upp min bok så jag kunde inte göra läxan så jag skriver det här inom parentes. Fast det är faktiskt sant.)

Som kompensation har jag inte ätit den minsta lilla pyttesötsak idag på hela långa dan. Fast sockerfria vardagar (utom fredag då, som nästan är en helgdag) inte har börjat än.

7. Dan före dan. Får det lov att vara en dietist?

Jahaja, imorgon drar jag igång det här. Med att förändra mitt liv. Sitter här halv elva på kvällen med en söt cider, för säkerhets skull, man vet ju aldrig när man får en nästa gång. Inte imorgon iallafall, då är det nämligen min första inte-äta-dag i 5+2-dieten. Just ja, skulle ju kolla upp hur många kalorier olika saker innehåller. Lite bra om man vet det när man ska begränsa sig till 500 kalorier. Inte gjort. Än. Men har köpt knäckebröd, rökt skinka och keso. Blir intressant att se hur hungrig jag kommer att bli. Hur grinig. Hur desperat. Hur mycket sockerabstinens jag får.

Jag hade en idé om att jag skulle kolla mina värden nu innan jag börjar, startvärden liksom, för blodtryck och blodsocker och -fetter. De har alltid varit bra, som sagt, oförtjänt bra, men jag tänkte att det kunde vara roligt att se om de förändras och blir bättre i takt med ett sundare liv. Så jag ringde vårdcentralen. - Ja, hej, jag skulle vilja ta lite prover. - Jaha... vaddå för prover? - Vanliga typ. En liten hälsokontroll. Typ. - Har du nåt problem? Är du sjuk? - Problem ja, snacka om! Jag har en badboll på magen, sa jag inte. Sa - Jag är överviktig... Och bukfet.

Det visade sig att prover kommer man inte bara och tar hur som helst, utan man blir inbokad på ett entimmes hälsosamtal med en distriktssköterska för 250 kr. Okej, okej, fine, visst, jag tar det här på allvar, så ge mig en tid. Eller ville jag ha en hälsoundersökning av läkare, den kostar 1 700 kr. Nej tack, det behövs inte.

Så jag var där tidigare i veckan. Och nu har jag tid hos en dietist, ett recept på fysisk aktivitet där jag kommer att bli uppringd av en friskvårdslots, ett återbesök om tre månader hos sköterskan och ett antal broschyrer och självtest. Och då avstyrde jag ändå viktgruppen på tisdageftermiddagar. Hoppsan, det var inte riktigt vad jag tänkt mig. Ville inte tacka nej till allt och vara motsträvig när hon var så tillmötesgående och hjälpsam. Ge mig siffrorna bara, enbart därför jag är här, ville jag ju inte säga. Så jag fyllde i ett livsstilsformulär och pratade och pratade i en hel timme. Sen fick jag äntligen gå till labbet. Efter att sköterskan vägt mig, mätt min omkrets, tagit blodtrycket och vilopulsen. Hon var mycket snäll. Men dietist..? Och fysisk aktivitet på recept..? Friskvårdslots? Säger nog tack, men nej tack och avbokar. Fast å andra sidan, behöver jag inte så många kontrollstationer som möjligt? Så mycket hjälp och pepp som möjligt?

Men siffrorna då? Blodtrycket var bra. Pulsen var bra. Vikten var inte bra. Bukomfånget var dåligt. BMI likaså. Blodproverna har jag inte fått svar på än.

Blodtryck: 130/80 (Ska inte ligga över 140/90, har jag lärt mig.)

Vilopuls: 70 (60-70 normalt sägs det. Ska ta den hemma en morgon innan jag kliver upp.)

6. Men hur kunde det bli så här?

Magfläsket är inte den enda boven till mitt midjemått. Finns ytterligare två orsaker till att jag har en badboll till mage. Den ena är delade bukmuskler, diastasis recti, efter två graviditer med stora barn (nog minst lika bidragande till badbollen som fettet). Den andra är IBS, (irritable bowel syndrome, känslig tarm, colon irritabile), alltså orolig mage, problemmage. Har problem i perioder och då med ballongmage bland annat, det känns som man skulle kunna sticka hål på magen med en nål och det skulle säga pang! Och ser ut likadant.

Sen dess har magmusklerna
inte varit sig lika...

Men det största problemet, tillsammans med fläsket, är att magmusklerna är separerade och är som uttänjda gamla sladdriga resårer efter att två 4,5 kilos bebisar rumsterat innanför dem (inte samtidigt dock). Den senaste var dessutom 56 cm lång, då tar det lite plats. Och att ungarna blev så stora tror jag bland annat har att göra med att jag åt så mycket socker… Med dem i magen snackar vi B A D B O L L. Bukmusklerna åt fanders och sen dess har jag inte sett röken av dem. Där musklerna en gång suttit blev det ett hål, jag fick in fyra fingrar på tvären mellan musklerna rakt i i magen. Separationen har blivit mindre, men magmusklerna känns helt obrukbara och förtvinade, har ingen muskelkorsett i bålen. Så det finns inget som håller tillbaka magen, som håller in och stadgar upp. Men det ska det bli ändring på, med hjälp av appen Mammamage, som är en träningsapp för såna som mig. (Sökte hjälp för det här efter sista barnet fötts, men det var svårt få nån bra hjälp, okunskap och ointresse rådde. Hittade en amerikansk guru på nätet som då, för tre år sen, verkade vara den enda i världen som höll på med det här med delade bukmuskler efter graviditet. Köpte hennes bok Loose your mummy tummy, mycket informativ, men oändligt omständlig träning, så det bidde inget av det.)

En bidragande orsak till bukfetma är stress och för lite sömn. Check, check. jag är inte särskilt stressad nu, men har haft en extrem inre stress tidigare. Det är en historia för sig. För lite sömn är självförvållat numera, nattuggla som jag är. Här finns också en del att göra.

Men huvudorsaken till hur det kunde bli så här är ju självklart för mycket mat och för lite rörelse.

Delade bukmuskler. (Och amputerade armar. Det har jag inte.)

Nu kan man ju börja undra när jobbet med att tömma luften ur badbollen ska påbörjas... Det har varit mycket snack och lite hockey kan man säga. På måndag mina vänner, på måndag. Den 19 augusti. Då smäller det. Eller, det gör det ju inte. Det börjar knappt ens pysa lite. Men då börjar jag med 5+2 och appen. Bye bye badboll.

5. Och hur ska det gå till?

Om du är kvinna ska ditt midjemått enligt Världshälsoorganisationen, WHO, vara maximalt  80 centimeter, för att du ska ha en hälsosam fettfördelning runt magen, läser jag. Mhm, mhm, då ska vi se... 111 minus 80 är... 31 ja... Just, det är det ja... Ska jag ner till 80 cm och en hälsosam fettfördelning runt magen ska jag minska med 31 cm! Jamen snälla WHO, det är ju helt orimligt. Jag siktar på 90. Jaja, men då så, bara 21 cm. Jaahapp... Just det ja...

 

Man brukar säga att ett kilos viktnedgång är en centimeters minskning runt magen, då skulle jag alltså gå ner 21 kg... Jag hoppas mycket på att få ordning på mina delade och förtvinade magmuskler som ska hålla in alltihopa... 

 

Det var det första målet, ett midjemått på max 90 cm. I och för sig står det också att för kvinnor bör midjemåttet inte överskrida 80 cm och sjukdomsrisken ökar kraftigt om midjemåttet är 88 cm eller mer. Kan inte hjälpas. 90 är ändå bättre än 111, får börja där.

Det andra målet: Springa 5 km. Det vill säga jogga. Inte lufsa. Inte lunka. Jogga. Utan avbrott. Nu orkar jag kanske jogga 200 m. Ska ut och kolla hur långt jag orkar. Sen. Orkar inte nu.

 

Så. Två konkreta mätbara mål.

 

Och hur ska det gå till haru tänkt, tänker du. Det är en berättigad fråga. Så, i prioritetsordning: (Inte börja med allt på en gång. En sak i taget. Långsam förändring.)

Träna med appen Mammamage (Mer om den senare)
5+2 (Dieten ingen kan ha undgått)
Inga sötsaker måndag-torsdag
Promenader, 45 minuter 2-3 gånger i veckan
Jogga, det tar vi sen

 

Men gu va jobbit! Å tråkit. Tare sen. Måste ha en Daim först om jag ska orka.

4. Dåligt skick

Jag kan inte ha det så här. Jag har fått nog. Det här kommer inte att gå över av sig själv. Jag måste handla. (Och inte Daim då…) På ett smart sätt. Inte ett kilo i veckan och vara klar till jul. Sakta, men säkert. Inga stora förändringar Små steg. Realistiskt och hållbart. Långsiktigt. Mycket förnuftigt. Jag kan det här. I teorin. Inte i praktiken.

 

Här står jag nu. Eller ja, ligger helst. Med nästan 20 kg övervikt och ett midjemått som är helt galet. Med fetma grad 1. Kommer bli både grad 2 och 3 om jag inte hejdar mig. Och utan kondition. Vill göra nånting åt det. Måste. För min egen skull. För mina barns. För hela min familjs. Men tröskeln är så hög, så hög. Jag orkar inte. Jag är för trött. För tjock. Jag sitter och äter cashewnötter klockan elva på kvällen medan jag skriver det här. Jag vill bara ligga i soffan och se på mina Dr House-DVD:er och dricka te och äta kvällsmackor med lemon curd.

 

Jag äter sjukt mycket socker. När jag tänker efter. Och summerar. Jag rör mig för lite. Knappt alls faktiskt. Och gör jag det är det långsamt och med möda. Jag är i dåligt skick. Inte medicinskt. Inte än. Mina värden och blodtryck har alltid varit bra. Det kan jag tacka mina gener för, inte mig själv. Men dags nu att ta lite eget ansvar.

 

Jag har ett stillasittande arbete. Jag pendlar till jobbet med bil och sitter nära två timmar i bilsätet. Jag motionerar inte. För det mesta sitter jag på stjärten eller ligger ner. (En liten undran bara: Om man ligger på en arm eller sitter på ett ben för länge domnar det, varför domnar inte rumpan när man sitter på den?)

 

Om jag skulle behöva springa, från en eldsvåda, från en våldsverkare, för att hämta hjälp, om jag skulle behöva bära mina barn, skulle jag inte orka. Inte klara det. Och det skrämmer mig.

 

Jag har dålig ork, ingen energi, är ofta trött.

 

Så. Nu är det fokus på två saker:
- Minska midjemåttet.
- Förbättra konditionen.

 

Allt annat är bonus. Det är positiva bieffekter. Som jag också hoppas på såklart. Som viktminskning och mer ork och energi.

 

Så jag struntar i vikten, kommer inte väga mig och kolla (jo, det kommer jag ju), inte fokus på det. Inte så farligt med måttlig övervikt om kondisen är okej och bukomfånget under kontroll. Röker inte, dricker knappast nån alkohol alls. Min last är socker. Och fett. Socker och fett i skön förening som i choklad, kakor, bullar, glass. Så ner från fetmaintervallet i BMI-tabellen, och med ett minskat midjemått och en rimlig grundkondition är mycket vunnet. Och det räcker för mig.

3. Tjugoen centimeter för kort

Går in i en klädaffär. Nämenåhkolla! Va mycke snygga kläder det finns här! Men de är inte för mig. Jag har storlek 48 på brallor. Jamen 48! Finns inga kläder som är snygga i storlek 48. Går nedslagen och nyper i kläderna på tjockisavdelningen. Generous. Big is beautiful. Nej, det är det inte. More room to be a woman, that’s XLNT. Mm tält är ju snyggt. Tvärtom säger jag. För min del har jag mer plats att vara kvinna om jag känner mig bekväm, och det gör jag inte om jag måste ha tältkläder. Finns inga kläder där jag egentligen vill ha. Tar det som går på ungefär. Köper kläder jag egentligen inte gillar. Kläder jag jag aldrig skulle ha på mig om jag hade storlek 42. Nedslående. Blir ju bara ledsen i provrummet.

 

Jag har inga illusioner om att nånsin komma i storlek 38 igen, inget jag drömmer om. Och det spelar ingen som helst roll vad det står för siffror i mina kläder. Men jag vill känna mig bekväm. Vara någorlunda sund. Normalviktig, eller nästan normalviktig i alla fall. Inte smal, inte slank, inte smärt, inte fit. För det kommer aldrig att hända. Jag vet det. Alla vet det. Och det gör inget, inget alls. Den tiden är förbi. Inget jag sörjer. Vill bara komma ner till normalvikt, precis under övervikt. Siktar inte på mitten av normalvikt. Läser en BMI-tabell. Jaha, nu ska vi se här... Mhm... måste gå ner 18 kg. Till 67 kg. För att komma in på första rutan i normalviktsintervallet. Eehh...18..? Det är många kg det. Och skulle jag sikta på mitten krävs 26 kg viktnedgång. Till 59 kg. Jamen det går ju inte. Helt orealistiskt för mig att nå det målet. Och att hålla den vikten. Om jag tappade 35 kg och vägde 50 kg skulle jag fortfarande vara normalviktig! Säger en del om hur mycket det finns att ta av... Är väl rustad för svält och hungersnöd kan man säga. Blir det missväxt och oår klarar jag mig. Det är ju tryggt att veta. Man kan också säga att jag är 21 cm för kort. Om jag växte 21 cm och blev 1.85 lång skulle jag precis bli normalviktig.

 

Det har inte alltid varit så här. Jag har varit en normalviktig och sportig tjej med bra kondis. Men det är länge sen nu. Har lagt på mig kilo efter kilo genom stillasittande och för lite (läs ingen alls) motion och för mycket mat och fika och godis och glass. Och choklad. Hejdar mig då och då. Gör ett halv- eller helhjärtat ryck emellanåt med varierande framgång. Går ner. Går upp. Går ner riktigt bra. Sådärja, nu är jag klar. Bra jobbat! Går upp. In med nya jeansen längst in i garderoben.

 

Men nu lämnar jag vikten därhän. Inte det jag kommer fokusera på. Det är bukomfång och kondition. För hälsans skull. För kraft, ork och energi. För att känna mig bekväm.

2. Ska du få en bebis?

Folk gratulerar mig. Folk undrar om jag ska få en bebis. Folk sneglar på min mage: Är hon gravid? Eller… är hon så där tjock? Om magen? Så oproportionerligt rund om magen? Sneglar och tittar. Och jag klandrar dem verkligen inte. Jag ser gravid ut. På riktigt. Skulle själv tro att jag var det om jag inte visste bättre.

 



Obs! Bilden är inte ett fotomontage.
Den är ej heller retuscherad,
photoshopad eller på annat
sätt manipulerad.
Och det är inte heller en
badboll under linnet.
Eller en bebis. Fast det ser ut så.

Jag ser på mig själv med snälla ögon. Mycket snälla. Det är okej för mig att vara mullig och rund. Men badboll är inte okej. Jag kan leva med mina ålderstecken och skavanker som åderbrock, gäddhäng, grånande hår, hängbröst, hudbristningar och håriga ben. Det är faktiskt okej. Det är inte hälsofarligt och kan lätt skylas med ett par byxor, en tröja, en schysst BH och ett besök hos frisören. Har nog ingen modellkarriär framför mig ändå. Men badbollen… Den går inte gömma undan. Och den är farlig.

 

Jag har blivit snällare och snällare mot mig själv med åren. Säkrare. Det är inte lika viktigt längre hur jag ser ut och vad andra tycker. Det är bra. Men jag vill känna mig bekväm.

1. Kan man trolla bort en badboll med en sjal?

Jag är tjock. Till och med fet. Jag lider av fetma. Och ja, jag lider av det. Framför allt av bukfetma lider jag. Jag är 164 cm lång och väger 85 kg. Det funkar inte. ”Ditt BMI är 31,6 vilket räknas som fetma grad 1” upplyser man mig om på nätet när jag knappar in längd och vikt i uträknaren. Det är inte bra. Fetma oavsett grad ska man undvika. 

Jag har dålig kondis. Nej fel, jag har ingen kondis alls. Men jag går gärna på kondis. Det är inte bra. Jag rör mig för lite. Jag rör mig ohälsosamt lite. Och har ohälsosamt dålig kondis. Ohälsosamt obefintlig kondis.

Simsalabim... Borta!

Jag har ett midjemått som är direkt hälsovådligt, jag mäter 111 cm runt magen. Jamen du hör ju, 1 meter och 1 decimeter! Jag är bara en halv meter längre än min omkrets. Runt magen. Det funkar ju inte. Det är livsfarligt. Och jag har två små barn att tänka på. Jag har en badboll på magen, en tung badboll. Ser inte bra ut. Känns inte bra. Det är mycket opraktiskt. Jag är 41 år. Jag hoppas få leva lika länge till, minst. Men jag tänker inte gå genom resten av livet med en badboll på magen under kläderna. Tänker inte se höggravid ut och känna mig som det när jag inte är det. Det är för jobbigt, jag orkar inte, jag skäms för bollen, den är i vägen, den är grotesk. Jag håller in magen, det gör ingen nämnvärd skillnad och jag orkar bara i typ en minut. Jag försöker helt befängt skyla den. Med kläder och långa sjalar. Fast det är för varmt. Fast det inte är snyggt. Fast jag inte vill ha sjal. Och vem försöker jag lura? Kan man trolla bort en badboll på magen med en sjal? Nej, det kan man inte. Den måste punkteras, luften måste ur den. Den måste bort.